Västerländska fallgropar gentemot det österländska tänkandet.
Jag mot världen, det är med detta perspektiv som vi har lärt oss att navigera livet på ett realistiskt sätt. I sig självt behöver inte detta vara ett fientligt förhållningssätt, utan oftast kan vi känna att det till och med hjälper oss att förstå vad vi bör och inte bör göra, hur vi ska navigera vardagslivet för att främja vårt egna välmående, och — om vi vuxit upp med en något närvarande moralisk anda i hemmet — hur vi gör dessa ting utan addera skada till en redan lidande värld.
Utöver att separera oss från resten av världen, så ser västerländska kulturer på stabilitet och fasthet som nyckeln till förståelse och lycka. Vare sig det är ett stabilt förhållande, en fast anställning eller starka hälsosamma rutiner som ska hjälpa oss att må bra. Vi associerar denna fasthet, stabilitet och hållbarhet med trygghet.
Den västerländska tänkaren Immanuel Kant var en stor förespråkare av rutiner, han planerade sina dagar in i minsta detalj och såg det som en av de största anledningarna till att han kunde skriva sina mästerverk. I sin bok Anthropology from a Pragmatic Point of View skriver han “att fylla vår tid med hjälp av metodiska, progressiva sysselsättningar som leder till ett viktigt och avsett mål… är det enda säkra sättet att bli lycklig med sitt liv och samtidigt mätt på livet”1.
Det är tydligt att västerländskt tänkande resulterar i ett starkt behov av stadighet, av fast mark. Men precis som Byung-Chul Han (2023) så ser jag hur det gömmer sig en djupgående problematik i detta behov.
Western thinking has its source in a desire for a solid ground. It is precisely this compulsive desire for permanence and clarity that makes every deviation, every transformation, look like a threat.
— Byung-Chul Han
För i och med att vi lyfter stabilitet, faller det naturligt för oss att avsky motsatsen, det vill säga förändring.
I jämförelse med västerlandet så visar det sig att österländska kulturer (speciellt Kina) har ett fundamentalt annorlunda sätt att tänka på. I en studie av Yama och Zakaria (2019) finner man att österlänningar tenderar att ha en mer dialektisk tankestil än västerlänningar, vilket innebär att de är mer bekväma med motsägelsefulla eller motstridiga idéer.
Samma studie visar att västerlänningar istället tenderar att tänka linjärt, att man fokuserar på en enda egenskap eller idé och tillämpar logiska regler för att dra slutsatser. Denna linjära tankestil förknippas ofta med individualism och analytisk kognition, där individer prioriterar sina egna mål och fokuserar på detaljerna i en situation.
Utöver att detta ger oss insikten av att det västerländska tankesättet inte är ett universellt, mänskligt perspektiv, så ger det oss möjligheten att utforska nya sätt forma vårt tankesystem på. Till exempel så har den dialektiska tankestilen kopplats till högre nivåer av välbefinnande och lägre nivåer av psykiskt lidande (Yama och Zakaria, 2019), vilket är högaktuella ämnen i västvärlden då psykisk ohälsa är på uppgång.
Han, B.-C. (2023) Absence: on the culture and philosophy of the Far East. Translated by D. Steuer. Cambridge, United Kingdom ; Hoboken, New Jersey: Polity Press.
Kant, I. (2006) Kant: Anthropology from a Pragmatic Point of View. Cambridge University Press.
Yama, H. and Zakaria, N. (2019) ‘Explanations for cultural differences in thinking: Easterners’ dialectical thinking and Westerners’ linear thinking,’ Journal of Cognitive Psychology, 31(4), pp. 487–506. https://doi.org/10.1080/20445911.2019.1626862.