Min grundtanke är att man inte behöver ha en tro på sin egen existens eller på verkligheten i den yttre världen för att uppleva livet på ett meningsfullt sätt. I det här sammanhanget förstås erfarenhet som kulmen av att uppfatta, känna, agera och reflektera, vilket kan ske oberoende av ens filosofiska inställning till sin egen existens.
Livets erfarenheter — allt från sinnesförnimmelser till känslomässiga reaktioner och interaktioner med det som uppfattas som den yttre miljön — kräver inte en medveten bekräftelse av den egna existensen. Dessa upplevelser är giltiga och betydelsefulla i sig själva, ungefär som man kan ha en livlig dröm utan att ifrågasätta dess verklighet under upplevelsen.
Ta tv-spel som exempel. Jag vet att tv-spelet jag spelar inte är verklighet, men ändå kan jag utföra handlingar i spelvärlden. Inte nog med det, jag kommer tillbaka om och om igen för att uppleva den imaginära världen. Jag behöver inte tro på att spelvärlden är verklig för att agera, utforska och uppleva den.
Jag skulle också vilja även vilja diskutera detta kortfattat från en etisk front. Strävan efter moral och självreflektion förbättrar kvaliteten på ens upplevelser även utan krav på verklighetsförankring. Att sträva efter ett etiskt beteende och att ägna sig åt introspektion motiveras av deras berikande effekter på livets erfarenheter, snarare än av en underliggande tro på jagets ontologiska status.
Meningsfullhet och moral är inte beroende av absoluta sanningar, utan av engagemang i och reflektion över våra erfarenheter.
För den som ännu inte har märkt det, stämmer detta perspektiv väl överens med vissa filosofiska och andliga traditioner som betonar etiskt beteende och mindfulness som vägar till ett tillfredsställande liv, utan att kräva en definitiv ståndpunkt om självexistensens natur.
Genom att fokusera på omedelbarheten och kvaliteten i upplevelserna får man en pragmatisk inställning till livet. Detta synsätt värderar handlingar, beslut och reflektioner för deras direkta inverkan på livskvaliteten och mellanmänskliga relationer, snarare än som bekräftelser av existentiella övertygelser.
Detta perspektiv förespråkar ett liv som levs fullt ut genom erfarenheter, moraliska överväganden och introspektion, frikopplat från behovet av att förankra dessa i en tro på ens existentiella verklighet. För mig erbjuder den en befriande synvinkel som betonar rikedomen i livets erfarenheter som i sig värdefulla och meningsfulla, oberoende av metafysiska vissheter.